Besök hos en tandläkare i Järfälla
Det var dags för Ebba att gå till tandläkaren. Det var aldrig särskilt kul men visst var det en nödvändighet. Hon hade passerat 55-årsstrecket och det var väl inga större fel på hennes tänder egentligen. Men en rutinundersökning av tänderna bör man göra en gång om året i vilket fall som helst. Hennes Tandläkare i Järfälla brukade skicka ut en kallelse när det hade gått ett år sedan hon senast varit där.
Nu hade hon mycket riktigt fått en kallelse igen men tydligen hade hennes vanliga tandläkare slutat, för det stod att hon skulle gå till en person med ett helt annat namn. Den nya tandläkaren hade ett ganska ovanligt namn och Ebba tyckte sig känna igen det, men hon kunde för sitt liv inte komma på varifrån.
Gammal är äldst
När dagen var inne satt Ebba i väntrummet hos tandläkaren. Hennes ögon föll på ett diplom på väggen, som var utfärdat till hennes nya tandläkare. Där var det där namnet igen. Plötsligt kom hon på varifrån hon kände igen det. Hon hade ju haft en klasskamrat som hette så en gång i tiden.
När Ebba blev inkallad till mottagningsrummet och presenterad för tandläkaren så tittade hon lite extra noga på honom. Det var en äldre, skallig och överviktig man med ett trist drag runt munnen. Det kunde väl ändå inte vara samma person som den yngling hon en gång hade varit lite förälskad i? Han var i alla fall en duktig tandläkare.
Till slut kunde inte Ebba hålla sig längre, så när undersökningen var slut frågade hon om han möjligtvis hade gått på Jakobsbergsskolan på åttiotalet. “Ja”, svarade han dröjande, “jag gick på högstadiet där, det måste varit 1981 som jag började i sjuan.” “Då gick du i min klass”, utropade Ebba, “jag visste väl att jag kände igen ditt namn.” Tandläkaren tittade nu tvekande på henne och frågade: “Vilket ämne undervisade du i?”
